Kesk. 3.11.27.

Men min gamla vän Hocku då. Ja - jag var med dig igen i går kväll. Du är så söt mot mig. Jag kan så fritt tala med dig om vad som helst, du förstår mig alltid så väl. Vi talade i går också om din bror, du frågade, hurudan han är med flickor och allt möjligt annat. Jag undrar på hur min kärlek inte ha väckt upp igen, nu när jag är så ofta med dig och så nära dig. Du kysser mig som alltid och jag kan så lugnt luta mitt huvud mot ditt bröst utan att känna någonting vidare, liksom i våras och i somras då kände jag annat. Men nu du är liksom min stora bror, så söt och snäll. Men vad månne jag vara åt dig? Du kallar mig till din älskling ibland och säger att du tycker om mig ännu. I går och när jag ät is, så sade du att är inte du kan bli "sjuk". Jag svarade att det gör ingenting. Genast sade du "visst, jag dör ju ej se dig sedan också får jag så ledsamt efter dig". Jag började och skratta, att du skulle få ledsamt, så märkte jag att du talade på allvar. Och dina kyssar, dina kyssar Hocku - du riktigt täcker mig med dina brännande kyssar.

Du hade i går kväll aspirant Baesl med dig han gick nog med Hilkka sedan, men engång gick jag och Baesl breddvid varandra och konverserade då råkade du tala just om Stein (han var nämligen här på besök), och sade hälsningar från honom. Jag laddes inte höra, så tittade du så långt på mig och genast efter vi hade gått ett stycke frågade du om du inte få komma med mig. Förstås du måste ju annars också veta det. Min vän.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti