Maanantai 31.10.27.

Ah, elämä, elämä mit’ olet? Eilen ilta! Olisin tahtonut päästä kokonaan elämästä eilistä iltaa. Mutta se oli kai tullakseen minulle, tiedän enemmän taas elämästä kuin mitä ennen sitä. Ah, miten saattoi Aira loukata minua siten, hän meni liian pitkälle, ihan sivistymättömiin tai mitä oikeammin muuta voi koulusivistymättömältä odottakaan, hän menee joka paikassa liian pitkälle yksinpä leikkiä laskiessakin.

Niin olin ensin eilen 1/2 9 saakka Blomqvist nuoremman kanssa. Sundström sattui tulla minua juuri silloin vastaan, hän katsoi hyvin pitkään minuun, mutta ei sen enempää tervehti sitten vain. Hilkka kertoi että kun P. tapasi heidät niin hän oli kironnut ja sanonut että menköön. Tapasin heidät sitten jälleen ja P. sanoi ”Miriam, sanon hyvästi sinulle lähden huomena” ja katsoi niin omituisesti minuun. Vastasin vaan kyllä me vielä tapaamme ja lähdin Blomqvistin kanssa menojani. (Hän oli kironnut ja sanonut ”menköön rauhassa” niin kertoi Hilkka) Saatoin Blomqvistia kirjastotalon tykö, siitä palasin toisten luo. Mutta miksi, oi miksi tulin sen tehneeksi? ”Pikku” miksi sinä katsoit niin omituisesti minuun usein. Ack, jag vet, jag vet? men Aira, jag - jag kan inte ens tänka på henne, hon var alldeles omöjlig, jag skulle ha aldrig kunna tru att hon är sådan, att hon kunde också. Ja - ingen vet hur jag led i går kväll, det tog sp ont i mig, kan inte förstå varför, ty jag är inte föäskad i Pikku nej - jag bara håller av honom mycket, ty jag har varit med honom och han - han har inte varit med npgon annan flicka här.

Du, du följde till sist mig hem. Du var söt du, men jag kunde inte vara mild mot dig, nej - fast jag nog försökte. Tänck, det var sista kvällen som du var här och ändo rådde det missämja mellan oss. Var dert mitt fel? Jag tror det. Då du kysste mig på handen så var jag jag nära att ge vika -  men uppstod det en bild framför mina ögon och jag blev stel igen, fast inom mig grät jag. Vi stodo där utan atta säga någonting varanda. Slutligen räckte jag min hand för att säga farväl. Du tittade långt på mig, jag försökte undvika din blick, du fattade min hand och kysste den, men ack hur länge. Sålunda skildes vi åt. Du är ett halvt år borta, under tiden kan du glömma mig, när du kommer tillbaka, så äro vi som främmande för varandra. Varför kunde vi inte skiljas som förut så många gånger? Du är borta, månne du komme ändå ihåg mig - ju det tror jag - du äskade mig - jag vet det. Du sade att så många gånger mig. Men kanske din kärlek har dött. No ja - jag har ju så många, du var inte den enda, för de andras skull blev det ju som det nu är. Jag bad mitt foto tillbaks för jag hade inte givit det åt dig.

Du lovat inte ge - du vill behålla det, sade du. Ja - håll då, när du engång vill.

Nej, men då jag kan bli elak. Om jag fortsätter att skriva så kan jag ännu skriva att jag hatar dig men det gör jag inte. Nej.


Ei kommentteja:

Lähetä kommentti